Den 5. oktober 2006 var dagen då begravningsceremonin ägde rum. Det var en dag som vi hade bävat oss inför, vi var så säkra på att den skulle bli riktigt, riktigt jobbig. Men tänk vad befriande att man faktiskt kan ha fel ibland...

När vi kom till kyrkan var kistan redan på plats, tårarna rann på mig, min son var hemma i Trollbäcken igen, och det i en vit kista... Kyrkan fylldes med mycket folk. Vi satt i ett angränsande rum, det var enklast så. Istället för att ta emot alla gästerna valde vi att visa oss som först när det var dags att tillsammans med prästen gå in i kyrkan. När kyrkklockorna slog uppbådade jag all den styrka jag hade inom mig, kopplade på ett litet leende, och hand-i-hand med min man Stefan och med bröderna Andreas, Tobias och Mathias bakom mig äntrade vi tillsammans kyrkan och närmade oss sakta den vita kistan med sitt AIK-inspirerade blomster-arrangemang ovanpå. Väl framme stannade vi upp en stund märkbart tagna av situationen innan vi intog våra platser.

Den timmen som sen följde var visserligen tung men också otroligt fin. Ceremonin inleddes med en Eddie Meduza-låt, vad annars...? Meduza tillhörde ju Marcus favoritartister, och hans låt "När man är 15 år" var given att ingå i programmet. Hela texten, som handlar om glädjen att vara ung, stämde så väl in på Marre. Därefter följde solisten Kristina Göranssons första nummer. Hon sjöng "My heart will go on" på ett otroligt vackert och finstämt sätt, och det var inte svårt att ta till sig låtens budskap. Själva begravningsceremonin hölls sen av officiant Dan Bekking. På något sätt fick man känslan av att det inte var prästen Bekking som talade där framme vid kistan, utan det var föräldern Bekking, medmänniskan Bekking. Han talade på ett lättförståeligt sätt, budskapet gick inte ta miste på, men ändå kunde ungdomarna ta in orden han hade att säga och begrunda dess innebörd.

Den häftigaste delen av begravningen var när vi släppte in Black Army i Kyrkan. Marcus hjärta klappade för det svart-gula laget, och det var ju givet att vi skulle ha med AIK's nationalsång "Å vi e AIK..." i programmet. Black Armys starka röster ljöd ur högtalarna. Och nej, inte var de där live i kyrkan, utan det var naturligtvis hämtat från den CD skiva som de har låtit spela in. Alla 300 gästerna reste sig upp för att hedra både minnet av min son och det laget som han så ivrigt hade hejat fram genom åren. Att man var Hammarbyare eller Djurgårdare den här stunden hade ingen som helst betydelse. Det var som sagt en mäktig känsla att få ta del av just detta.

Själva defileringen tog ju en stund. De låtar som spelades då var alla hämtade ur Marcus iPod. Han var otroligt bred i sin musiksmak, därför spelades det en skön blandning av låtar, allt från Uggla till Vikingarna. Vi i familjen var ju först fram till kistan, och jag måste ju säga att jag beundrar mina älskade söner för den kraft de visade upp när de alla stod framför kistan och öppet sa några ord. Marcus skulle ha blivit så stolt över sina brorsor.

Sen var det åter tur för Kristina att ta till micken. Hon sjöng "Time to say Good-bye" och jag kan lova er att hennes skönsång lämnade inte någon oberörd. Denna vackra operasång har förmågan att beröra det allra innersta i mig. Kristina sjöng den med sådan kraft och pondus, och aldrig någonsin kommer jag kunna lyssna på denna låt igen utan att känna hugget i mitt hjärta och bli bedövad av brutal sorg och saknad.

Dan sa några väl valda och avslutade sen det hela med sin välsignelse. Vi tågade ut från kyrkan till takterna av "Bridge over troubled water". Maria Robertson satt vid orgeln och hanterade sitt instrument med största varsamhet.

Avslutningsvis bjöds det på korv med bröd, läsk, kladdkaka, bullar och kaffe. Stämningen var inte alls tryckt, det fanns utrymme för tårar men också för skratt och glada minnen. Precis så som Marre hade velat haft det. Vi fick senare veta att kyrkan hade slagit sitt rekord, inte någon gång tidigare hade kyrkan varit så välbesökt i samband med en begravningen. Också det hade Marre gillat. Han var ju en kille som tyckte om att stå i centrum, ju fler runt omkring honom desto bättre...