Det är i den här situationen som jag har förstått vad viktigt det är med vänner, riktiga vänner. Det är aldrig svårt att tacka ja till att dela en flaska vin eller en god middag i glada vänners lag, men är det lika lätt att hälsa på samma vänner om de råkat ut för en stor tragedi...?? Det är klart det är, tänker de flesta... men... är det verkligen det...?

Jag har haft turen att ha många riktigt fina vänner. De har stått utanför min dörr för att visa mig att de bryr sig. Deras stöd har varit en nödvändighet för mig, och är det i viss mån fortfarande. Och de slutade heller inte att komma trots att veckorna gick. Visserligen avtog besöksfrekvensen, men de riktigt nära vännerna plingar på än i dag på min dörr för att fråga mig hur jag mår. Och plingar de inte på dörren så rings det på telefonen, eller också kommer det trevliga mejl eller härliga SMS. De gör allt och lite till för att ständigt påminna mig om att de finns där ifall jag behöver dem.

Det skulle dock visa sig att också helt okända människor var kapabla till en enorm empati. Brev, inlägg på hemsidan, e-post, telefonsamtal, gåvor i form av böcker, blommor... ja listan kan göras hur lång som helst, kom från helt okända människor. Jag slutade aldrig upp att förvåna mig över denna generositet och medkänsla man ständigt visade mig.

Sen å andra sidan så har man dem som man verkligen trodde skulle finnas där för en, som man t om tyckte hade en viss skyldighet att höra av sig, men som fegat ut totalt och verkligen lyst med sin frånvaro. Denna skara av folk behöver icke göra sig besväret längre. Har man inte hört av sig på hela den här långa hösten behöver man sannerligen inte göra det nu heller. Lyckligtvis rörde det sig om ytterst få...

Tillsist vill jag ändå tacka alla mina vänner, både kända och okända för allt ni gjort för mig. Utan er hade sannerligen denna uppförsbacke varit betydligt längre och svårare.

En speciell kram till Anki, Ruggugglorna och Anneli samt sist men inte minst mina kära familjemedlemmar. Ni är bara bäst!